Mikaela

Min familj är en ganska knasig och udda historia, det är ganska mycket tjafs och olikheter men ack så mycket kärlek. Jag skulle kunna säga att min familj är en av mina bästa vänner, det finns lite av allt och jag vet att jag alltid kommer få 100% ärligt stö för vad jag än tar mig an i livet. Så har det även varit med hästarna...

Egentligen är ingen av mina föräldrar intresserade av hästar, och dom var det inte heller när jag började. Dock har båda ridit i lite yngre dagar men mer om det senare. Jag började rida tidigt, vid 5 års ålder började jag på ridskola och innan det red jag hos bekanta. Jag var fast. Och trots mina föräldrars ointresse så gjorde dom det till vårt delade intresse. Mamma har varit en pärla alla gånger, hon har kört mig överallt, ställt upp och hjälpt till, mockat, fixat, in-utsläpp trots att hon egentligen inte är speciellt förtjust i djuren utan mest rädd. Hon har varit med på tävlingar, gjort sitt yttersta och jag är gudomligt tacksam över hennes insats och engagemang under hela min barn och ungdom. Utan henne hade jag aldrig stått där jag är idag. Henne är jag evigt tacksam, samma sak med min pappa. Ingenstans hade jag som ung kommit om inte han kört, hjälpt till och faktiskt är det han som frömst betalat för allt, vilket jag är otroligt tacksam över. Än idag betalar han troget hälften av kostnaderna för Caga, vilket absolut är guld värt för utan det had ejag inte kunnat ha henne kvar.

Pappa
Då pappas syster alltid ridit så har även pappa ridit en del och hållt på ganska mycket med hästar. Även hans bror re di yngre dar, så även om han inte ridit så mycket själv så har han hjälpt till, hanterat hästar och bott på gård praktiskt taget hela hans liv. En egen ponny har han haft, om jag minns rätt var det ett russ som hette Blacken.

Mamma
Har i och med pappas syster ridit en del som "eget arbete" när hon var ung. Hon red ganska mycket, flera dagar i veckan och även om de mest red ut och var galna så red hon en period. Dock var hon rädd mest hela tiden, men ack så många roliga minnen mamma har berättat från den tiden. Och jag kan lova att jag förstår hennes rädsla, hon har haft ett par skenturer genom skogar, ett par ofrivilliga hopp över höga hinder och lite mer sken igenom dem. Mamma har dessutom ridit ett par gånger på Caga och jag tror det är dax snart igen! :)

Zandra (min syster)
Red också som liten, somnade dock på hästryggen på ridskolan så hon slutade. Började dock lite senare igen och red ganska aktivt på ridskola och hos pappas syster tills hon var ungefär 11 år, då intresset tyvärr började svalna och hon vill egentligen inte rida nu heller. Men min plan är att få henne att iaf skritta på Caga så hon inte förblir halvrädd som hon är i dagsläget.

Det var lite kort om min familj och vårt hästrelaterade förflutna, det är inte så konstigt att jag blev just hästtjej trots allt. Min faster red och hade egna hästar, samma sak med mammas kusin och flera andra bekanta. Jag är född mer eller mindre på hästryggen!


Alla gillar Caga, även vår hund Ludde. Kärleken är dock inte lika besvarad. :P